Joining the Pokémon TCG Hobby Gets Much Easier with Pokémon TCG Live

I've been a casual Pokémon fan since I first caught a few episodes of the anime on Saturdays as a kid. I played through Diamond on a borrowed DS, Ruby Red on my own DS, and later fell in love with Legends: Arceus and Snap! on the Switch. Of course, most recently, Pokopia was released, and I once again fell utterly in love.

This time around, however, I found myself interested in the physical trading card game for the first time since I watched friends play it in high school. Looking into it ever so slightly more, I found Pokemon Trading Card Game Live (lovingly called Pokemon TCG Live or PTCGL by the community), and a new obsession grabbed me faster than a Master Ball.

Pokemon TCG Live: A New Level of TCG Accessibility

The first thing I was thrilled to learn about PTCGL was that it's completely free to play on PC and mobile platforms – and I do mean completely free. You're given access to full, pre-built decks of cards just for opening an account in the game, no strings attached. There are no microtransactions at all and there's no way to pay real money for the in-game currencies. In fact, the only connection to real world money is the redemption of code cards from physical TCG products so you can have those cards and cosmetics in the game, but even those can be acquired digitally with in-game currency without ever having to spend a dime. How wild is that, nowadays? solvita.blog

How Pokémon TCG Live Works

Getting into what the game actually is: it's just the Pokémon TCG. That's it, that's the whole app. The rules are exactly the same as the in-person game: you build decks of cards and battle then open to collect more cards and fill out your card dex.

As a complete beginner to the game, I loved that there was an in-depth tutorial section that taught you all the rules before you were thrown into live servers. I found it incredibly easy to go from those tutorial-guided matches to real matches against other players (even if I still got my butt handed to me immediately). I also love that you have a little character you can customize with clothes and catchphrases, which appears at the beginning and end of each match.

Is Pokémon TCG Live Good for Kids?

As a parent whose child also wants to play, I was excited to see whether PTCGL would be a good option for him. The physical game can be expensive to get into, and live tournaments can be intimidating for children, so I thought this would be a good alternative until he's gained a little bit of experience and had time to build a physical collection. So, is this app good for kids?

BlogTest Cricket: Angriffs- und Kontrollstrategien im VergleichAngriffs- und Kontrollstrategien im Test Cricket Im Test Cricket, der ältesten und traditionsreichsten Form des internationalen Spiels, entscheiden oft die Entscheidungen der Bo...Öffnen →

Well, firstly, communication features in matches are limited. You can only communicate with other players through emotes; there's no chat for trash-talking. There's also no private messaging system, even between players on your friends list. As an adult, this is mildly annoying, but as a parent, it means I don't have to worry about my kid getting picked on, cussed out, or worse. It also does make interactions a bit funnier, honestly; hitting your opponent with a thumbs-up right before you knock out their Pokémon is mean, but very silly.

Second, as mentioned, there's a great tutorial system in place. It's a completely guided set of matches; you're guaranteed to win and learn how to play at the same time. As an adult, again, this felt a bit over the top, but as a parent, I love that my kiddo will be going into matches fully prepared. In games, you can also click on each card (yours and your opponent's) to see what they do and how their abilities stack together, which makes deciding your next move much easier. The game automatically draws for you at the start of your turn, and when you play a card or a move that lets you do so, it highlights which cards are playable from your hand and where they go on the board, which is super helpful when you're just starting.

Third, as mentioned, there's no monetary aspect to the game. Your kiddo can't accidentally charge anything to your cards because they're not attached. Even better, they (and you!) can collect all of the rarest and most expensive cards to appreciate and enjoy without worrying about scalpers or economic inflation. You get full access to the game with none of the financial investment, which, for a kid, is the least interesting part of the hobby anyway.

Falling In Love With Pokémon Again Through TCG Live

All in all, I'm so glad that Pokémon TCG Live exists, and that I found it. I've had such a good time building pretty, "blinged-out" decks, finding new Pokémon to fall in love with, and learning all about this game and this wonderful hobby that I was too shy and embarrassed to get into as a kid.

In the real world, the Pokémon TCG community is facing some major issues. Scalpers, or people who buy up all of a product just to resell it online for a much higher price, have cleared shelves and made buying cards incredibly hard to do. Political and economic crises have made investing in any hobby hard, and with limited product available because of these scalpers, just getting cards into your hands at all is difficult, never mind building functional decks. It's not all bad – I just played at my first in-person event and had a blast – but it does make it harder to get into the hobby.

The Pokémon Company made a great decision when they released PTCGL; they made it possible for people to fall in love with the game regardless of their situation. All you need is a phone or computer and a few minutes to set up an account, and you can collect and play as a part of the wider community just as easily as you could when we were kids.

I'm excited to see what's next for PTCGL (I'd love if they added a mechanic to trade with other players!), and I hope it remains an active, vibrant hobby space for a long time to come.

Japp, det är dags igen! Jag sitter här med en arkadsticka på kaffebordet, vars spak knakar i takt med mina åldrade leder... Det är en ny vecka och ett knippe nya arkadspel och själen törstar - som alltid! - efter pixelperfektion. I den här artikelserien går jag igenom gamla arkadspelsklassiker som fått återutgivningar till moderna format. Utgivaren Hamster (ja, de heter faktiskt så...) har slitit i åratal med att ge nytt liv åt hundratals gamla arkadspelspärlor så... Vi har en hel del att gå igenom, kära vänner!

Den här veckan tar vi en titt på fem spel som alla bär den där distinkta känslan av rökig arkadhall och vars svårighetsgrad är lika explosiv som den mest flimrande av CRT-skärmar. Det är återigen dags att besvara den livsviktiga frågan; HÅLLER DE ÄN?!

Men först ett Björn Ranelid Moment:

I neonets sakrala skymning stod vi som pilgrimer,
inför arkadhallens altare av damm, nikotin och elektricitet.
Varje mynt vi offrade till maskinernas glupska munnar,
var en bön till ett Capcom, Taito eller Konami som inte älskade oss tillbaka.

Åh, dessa pixelperfekta underverk till spel,
dessa obarmhärtiga evangelier som löddes på PCB.

Nu är arkadhallarna tysta som graven,
men ibland hör jag ännu myntets fall genom mörkret,
och då vet jag att barndomens hjältar fortfarande lever,
på högsta svårighetsgraden i minnets arkadhall.

Nu kör vi!

Waku Waku 7 (1996)

Waku Waku 7 golvar mig direkt med hur fullständigt ofiltrerat det är. Det här är ett fightingspel som inte tar sig själv på för stort allvar. Istället kastar det sig huvudstupa ner i anime-träsket och bara skriker av glädje och vägrar komma upp igen. Karaktärerna är absurda, till och med för en genre som är känd för sin utflippade karaktärsdesign. Vi har till exempel: Totoro-kopian Mauru, Indiana Jones-hallicken Dandy J, ett psykotiskt hembiträde och - så klart - en 14-årig skolflicka som letar efter kärleken. Med kaninöron. I en leotard. Because Japan.

Det är, kort sagt, helt jävla bonkers!

Men bakom den där sockersöta j-poppiga ytan döljer sig också ett förvånansvärt tekniskt kompetent slagsmålsspel. Slagen har tyngd, tajmingen är viktig och det finns en tydlig risk/reward-struktur i att spela offensivt eller defensivt. Det är absolut inte lika polerat som de absoluta klassikerna, men Waku Waku kompenserar detta med personlighet och utstrålning i överflöd. Animationerna är dessutom fantastiska - överdrivna, flytande och fulla av små härligt pixliga detaljer som gör varje rond till ett visuellt spektakel.

Ibland blir det lite rörigt, med alla specialattacker och projektiler och flams som fyller skärmen till bristningsgränsen. Karaktärerna är inte alltid helt balanserade heller, om man säger så. Men det är också en del av charmen här. Waku Waku 7 aspirerar inte på att vara det perfekta eller mest polerade fightingspelet - men det är absolut ett av de mest underhållande!

Last Resort (1992)

Från färgglad animeexplosion till stålgrå rymd. Med Last Resort byter vi ton fullständigt. Här finns ingen humor eller ironi - bara en kall, mekanisk värld där varje misstag kostar dig dyrt.

Det här är ett spel som kräver fokus, att man släcker lampan och hänger sig helt åt det som händer på skärmen. Det mest intressanta med Last Resort är samspelet mellan ditt rymdskepp och din lilla hjälpreda, som kan absorbera skott och hjälpa till med att panga fiender. Eftersom du kontrollerar två skepp samtidigt krävs ett annorlunda tänk än i många andra shmups, vilket gör det till en mer strategisk upplevelse. Du kan inte bara reagera på vad som händer i nuet, du måste förutse det. Last Resort kräver att du placerar ditt skepp och din hjälpreda rätt, tajmar skott och defensiv och - lättare sagt än gjort - behåller lugnet medan skärmen fylls av fiendeprojektiler.

Framtoningen är återhållsam, nästan klinisk. Samtidigt som det finns en industriell tyngd i designen som genomsyrar alltifrån bakgrunder till fiender så kan jag ändå inte skaka av mig känslan att det nästan blir för många nyanser av brunt och grått. Det är också långsammare än många andra shooters. I sina bästa stunder, när allt klickar och jag är i samklang med min hjälpreda, så sugs jag in i det långsammare och mer metodiska tempot. Det finns en spelmässigt djupare nivå av kontroll och strategi här, men det kräver mycket tålamod och engagemang för att komma dit.

Thunder Cross (1988)

I Thunder Cross är det högt tempo från första sekund! Explosioner, fiendeformationer och power ups kastas mot dig i en strid ström och det är bara att hänga med - eller stirra Game Over-skärmen i vitögat.

Det finns en direkthet här som är svår att inte älska. Kontrollen är tajt, vapnen känns distinkta och varje uppgradering gör en rejäl skillnad. Det här är den typen av shoot 'em up där du snabbt känner dig kraftfull och blastar sönder fiender på parad - ända tills du dör och obarmhärtigt behöver dunka in fler imaginära femkronor! Flytet i Thunder Cross är speciellt. Med rätt vapen och uppgraderingar känns det nästan för enkelt, men det räcker som sagt med bara ett misstag för att allt ska falla isär... snabbt! Och plötsligt står man där (eller flyger) med en ärtskjutare till startvapen och en hel skärm full med fiender som hungrar efter lammkött.

Det är brutalt, men också rättvist. Du får allt du behöver och mer därtill, men det finns inga genvägar utan du måste verkligen nöta för att komma någonvart. Jag hade riktigt kul med Thunder Cross. Det är svårt att sätta fingret på vad det gör så bra, för det är ändå ett lite äldre shmup som saknar en del djup och variation i jämförelse med modernare spel i genren. Men samtidigt är det bara så förbaskat välgjort och röjigt att det symboliserar arkadgaming i sin renaste form... Lätt att förstå, svårt att bemästra!

Magician Lord (1990)

Det är ofta jag testar spel i den här artikelserien som är svåra, men Magician Lord är inte bara ett spel som är svårt - det är ett spel som vill dig illa. Jag hade aldrig spelat det här tidigare, men slås snabbt av att det nästan är provocerande hur det designats för att bryta ner spelaren till en osammanhängande, svärande AVGN-kopia. Nivådesignen ger ofta intrycket mer av fällor än genomtänkta utmaningar, och även om man spelar som en magiker känner jag mig aldrig särskilt mäktig eller kraftfull.

På pappret låter det ju dock bra - en actionplattformare där du kan transformera dig till olika former, var och en med sina unika styrkor och svagheter. Problemet är att det är frustrerande svårt, med en stel kontroll som kräver mer pixelperfekta hopp av spelaren än vad den är kapabel till. Magician Lord är ett spel som kräver ett jäkla tålamod och envishet, för att komma någonvart. Har du vad som krävs så är det en helt OK actionplattformare för sin tid, men personligen skulle jag hellre trolla bort mig själv än att köra om det här igen.

Pulstar (1995)

Vi avslutar denna veckan med Pulstar, en slags andlig släkting till R-Type. Tempot här är långsamt, nästan kvävande, och varje fiendeplacering känns metikulöst uträknad för att placera spelaren i så knepiga situationer som möjligt. Pulstar är ett långsammare skjutarspel precis som Last Resort, där fokus snarare ligger på att memorisera banornas pussel snarare än att improvisationspanga dig igenom dem.

Visuellt imponerar det, särskilt med tanke på hårdvaran. Det finns ett djup och en inbjudande detaljrikedom i bakgrunderna och en tyngd i de förrenderade animationerna som ger spelet en säregen identitet. Det känns massivt med sina åtta banor, varav de fyra första går att spela i valfri ordning. Ett stort pluspoäng måste delas ut till den fantastiska ljudbilden. Den navigerar snyggt mellan mer poppiga melodier och rejält spejsade, utomvärldsliga grejer - ett sant nöje att lyssna på! Pulstar känns som ett spel jag borde fastna mer för än jag hittills gjort, men kanske är det ett spel som växer på en med tiden.

Veckans bästa arkadspel: Waku Waku 7

I god konkurrens med Thunder Cross, men i slutändan måste jag ändå säga att Waku Waku 7 varit det spel jag haft roligast med den senaste veckan. Flerspelarläget med ungarna har bjudit på en del riktigt episka bataljer i all sin absurditet - samt många, många garv! Det är svårt att toppa ett spel med så här mycket charm, personlighet och ren och skär galenskap. En riktig höjdare från anrika Sunsoft!

- Seb VS Hamster #1: Super Mario och pengahungriga anime-tjejer
- Seb VS Hamster #2: Dubbelt upp med Ridge Racer!
- Seb VS Hamster #3: Det blir golf, drakar och knytnävsslagsmål
- Seb VS Hamster #4: Arkadhallens bortglömda freaks

Vor dem Heimspiel gegen Alemannia Aachen hat Viktoria Köln am Sonntagnachmittag gleich neun Spieler verabschiedet.

Engelhardt geht nach vier Jahren

Bereits bekannt war, dass Simon Handle seine Karriere nach neun Jahren beendet und auch Soichiro Kozuki den Verein verlässt. Künftig nicht mehr die Viktoria auflaufen werden zudem Florian Engelhardt, Robin Velasco, Tobias Eisenhuth, Joel Agyekum, Leander Popp, Frank Ronstadt und David Richter. Für Engelhardt geht die Zeit auf der Schäl Sick damit nach vier Jahren und 87 Spielen zu Ende, Velasco bestritt in zwei Spielzeiten 48 Partien, Eisenhuth stand 55 Mal auf dem Platz, Agyekum lief zwölfmal auf.

Leihspieler Popp kam in 16 Spielen zum Einsatz und kehrt nun zu Stammverein Greuther Fürth zurück, Kaiserslauterns Leihgabe Ronstadt durfte in 28 Partien ran und der Anfang des Jahres verpflichtete Richter bringt es immerhin auf zwei Spiele. Ebenfalls verabschiedet wurden Athletik-Trainer Florian Braband sowie Kevin Rauhut, der seine Karriere als Spieler zwar beendet, als Torwarttrainer aber Teil des Vereins bleibt.